Forntida Egyptens statsskick

Det forntida Egyptens regering var en teokratisk monarki då kungen härskade via gudomligt mandat, var ursprungligen sedd som en mellanhand mellan människan och det gudomliga, och var ämnad att representera gudarnas vilja genom sina förkunnanden av lagar och politiska beslut.

Det finns bevis för ett centralt styre i Egypten vid ca 3150 f. Kr. då kung Narmer enade landet, men någon form av regering existerade även före denna tid. Skorpionkungarna under Fördynastisk tid (ca 6000-3150 f. Kr.) utövade uppenbarligen någon form av monarkiskt styre, men hur detta funkade är oklart.

Egyptologer på 1800-talet e. Kr. delade upp landets historia i perioder för att kunna klargöra och hantera egyptologi som ämne. Perioder med starkt centralt styre kallas ’kungadömen’ medan de som uppvisade en avsaknad av sammanhållning eller centralt styre kallas ’mellantider’. När man studerar egyptisk historia är det viktigt att förstå att dessa är moderna benämningar, då de forntida egypterna inte såg gränserna mellan dessa tidsperioder på samma sätt eller utifrån dessa termer. Skrivare under Mellersta Riket (ca 2040—1782 f. Kr.) kunde se tillbaka på första mellantiden (2181—2040 f. Kr.) som en ’sorgens tid’ men den perioden hade för dem inget officiellt namn.

Det sätt regeringen fungerade på ändrades något genom århundradena, men det mönstret målas upp under Egyptens första dynasti (ca 3150—2890 f. Kr.). Kungen regerade över landet med en visir som näst i rang, statliga tjänstemän, skrivare, regionala guvernörer (nomarker), borgmästare, och efter Andra mellanriket (ca 1782—1750 f. Kr.), en polisstyrka. Från sitt palats i huvudstaden kunde kungen göra sina uttalanden, fastställa lagar, och beställa byggnadsprojekt, och hans beslut blev implementerade av administrationen, vilken var nödvändig för att regera landet. Egyptens form av regering existerade, med små modifikationer, från ca 3150 f. Kr till 30 e. Kr. då Egypten blev annekterat av Rom.

Fördynastisk tid och Gamla Riket

Härskaren var känd som ‘kung’ fram till Nya Riket (1570—1069 f. Kr.) då termen ’farao’ (som betyder ’stora huset’, en referens till den kungliga residensen) började användas. Den första kungen var Narmer (också känd som Menes) som etablerade ett centralt styre efter att ha enat landet, troligen med militär kraft. Egyptens ekonomi var baserad på jordbruk och använde sig av byteshandel som ekonomiskt system. De lågt stående bönderna brukade landet och gav vidare vete och andra jordbruksprodukter till landägare (samtidigt som de behöll en blygsam del för sig själva), och dessa landägare gav i sin tur produkterna vidare till regeringen som använde det i byteshandel eller distribuerade ut det i samhället i stort.

Under Narmers efterföljare Hor-Ahas regim (ca 3100—3050 f. Kr.) inleddes ett evenemang som kallas Shemsu Hor (Horus följeslagare) som skulle komma att bli standardprocedur för senare kungar. Kungen och hans följe reste då genom landet och tillkännagav kungens närvaro och makt för hans undersåtar. Egyptologen Toby Wilkinson kommenterar således:

Shemsu Hor fyllde flera funktioner. Den tillät monarken att vara en närvarande del i sina undersåtars liv, gjorde att kungens tjänstemän kunde övervaka allt som hände i landet i stort, implementera politiska beslut, lösa dispyter, och utfärda rättvisa; bekostade hovets underhåll och tog bort nödvändigheten av att underhålla hovet året runt på en och samma plats; och, sist men inte minst, möjliggjorde ett systematiskt bedömande av skatteplikten i olika regioner. Senare under andra dynastin insåg hovet den potential för bokföring som detta hade. Efter detta kombinerades denna händelse med en officiell genomgång av landets jordbrukstillgångar. (44—45)

Shemsu Hor (mer känt idag som den egyptiska boskapsräkningen) blev sättet regeringen uppskattade rikedomar och räknade ut mängden skatt att betala baserat på detta. Varje distrikt (nome) delades in i provinser med en nomark som översåg det övergripande styret för varje specifik nome med lägre stående tjänstemän i provinserna i sin tjänst. Snarare än att lita på att varje nomark skulle inrapportera sin rikedom till kungen sanningsenligt åkte kungen tillsammans med sitt hov ut för att själva utvärdera nomrarkerns tillgångar. Shemsu Hor blev således en viktig årlig (senare utförd vartannat år) tillställning i egypternas liv och skulle senare komma att erbjuda egyptologer uppskattningsvisa dateringar för kungars regimer eftersom varje Shemsu Hor dokumenterades med regim och år.

Ämbetsmän som ansvarade för att samla in skatt till regimen gjorde detta genom att upphämta en förutbestämd mänga jordbruksprodukter från varje nome, provins, och stad. Denna förutbestämda mängd gjordes enligt värderingar från kungliga tjänstemän för varje enskild entitet. Dessa jordbruksprodukter använde sedan regeringen för att idka byteshandel. Under Fördynastisk tid fungerade detta system så väl att byggnadsprojekt som krävde en ansenlig kostnad och en effektiv arbetskraft kunde inledas under Tredje Dynastin (ca 2670—2613 f. Kr.), och det mest kända och mest låångvariga av dessa är Djosers trappstegspyramid. Under Gamla Riket (ca 2613—2181 f. Kr.) var regimen tillräckligt rik för att bygga ännu större monument, såsom pyramiderna i Giza.

Den mäktigaste personen i riket näst efter kungen var visiren. Det fanns ibland två visirer, en för Över Egypten och en för Nedre Egypten. Visiren var kungens röst utåt och hans representant, och var vanligtvis en släkting eller någon i kungens närhet. Visiren skötte byråkratin och delegerade uppgifter enligt kungens order. Under Gamla Riket ansvarade visiren för byggnadsprojekten såväl som andra angelägenheter.

Mot Gamla Rikets slut blev visirerna mindre noggranna samtidigt som de blev mer avslappnade i sina positioner. Regeringens enorma rikedomar användes för att finansiera dess massiva byggnadsprojekt i Giza, Abusir, Saqqara, och Abydos, och prästerna som förvaltade tempelkomplexen i dessa områden, såväl som nomarkerna och de provinsiella guvernörerna, blev rikare och rikare. Samtidigt som de blev rikare ökade också deras makt, och när de blev maktfullare minskade deras intresse av att bry sig om vad kungen och dennes visir krävde av dem. Prästernas och nomarkernas förhöjda makt ledde till att den centrala regeringens makt avtog, vilket kombinerat med andra faktorer innebar Gamla Rikets kollaps.

Första mellantiden och Mellersta Riket

Kungarna regerade fortfarande från sin huvudstad Memfis i begynnelsen av Första mellantiden, men de hade inte alls särskilt mycket makt. Nomarkerna styrde själva sina regioner, samlade själva in skatt, byggde tempel och monument för sin egen ära, och lät bygga sina egna gravkomplex. De tidiga kungarna under Första mellantiden (7:e—10:e dynastin) var så betydelselösa att deras namn ofta är bortglömda och dateringen för deras regeringar blandas ihop. Nomarkernas makt ökade däremot stadigt. Historikern Margaret Bunson förklarar deras traditionella roll före Första mellantiden:

Sådana lokala härskares makt ändrades i perioder av särskilt inflytelserika faraoner, men generellt sett tjänade de den centrala regeringen och accepterade den traditionella rollen av att lyda direkt under kungen. Denna rang betecknar en ämbetsmans rätt att styra över en särskild nome eller provins å faraos vägnar. Sådana ämbetsmän var ansvariga för regionens hov, kassa, ämbeten i regionen, konserveringsprogram, milis, arkiv, och förvaringsutrymmen. De rapporterade gällande deras ansvariga regions affärer till visiren och till den kungliga statskassan. (103)

Under Första mellantiden utnyttjade dock nomarkerna sina ökande resurser för att tjäna sig själva och sina gemenskaper. Kungarna av Memfis, kanske i ett försök att återfå någon form av prestige, flyttade huvudstaden till staden Herakleopolis men blev inte mer lyckosamma där än i den gamla huvudstaden. I ca 2125 f. Kr. tog en magnat vid namn Intef den förste makten i en provinsstad som kallades Thebe, belägen i Övre Egypten, och han uppmanade sitt samhälle att göra revolt mot kungarna av Memfis. Hans aktioner skulle komma att inspirera hans efterföljare och slutligen resultera i Mentuhotep den andres vinst över kungarna av Herakleopolis i ca 2040 f. Kr. vilket blev startskottet för Mellersta Riket.

Mentuhotep den andre regerade från Thebe. Även fast han hade drivit ut the gamla kungarna och inlett en ny dynasti modellerade han sitt styre på Gamla Riket. Gamla Riket var ofta sedd som en framstående tidsålder i Egyptens historia, och pyramiderna och stora byggnadskomplex i Giza och på övriga platser var konstanta påminnelser av dåtidens praktfullhet. Ett av de gamla mönster han höll fast vid, som hade blivit försummat under senare delen av Gamla Riket, var fördubblandet av ämbeten för Övre och Nedre Egypten, som Bunson förklarar:

Generellt sett var den centrala regeringens administrativa ämbeten exakta kopior av de traditionella provinsiella organisationerna, men med en viktig skillnad. I de flesta perioder var ämbetena fördubblade, en för Övre Egypten och en för Nedre Egypten. Denna dualitet tog även form i arkitekturen vilket ledde till palats med två ingångar, två tronrum o.s.v. Nationen såg sig själv som en helhet, men det var vissa traditioner som gick tillbaka till deras legendariska nordliga och sydliga förfäder, de halvt gudomliga kungarna under Fördynastisk tid. och till konceptet om symmetri. (103)

Detta fördubblande av ämbeten hyllade inte bara norra och södra Egypten lika mycket, utan tillät huvudsakligen kungen att ha mer kontroll över båda regionerna. Mentuhotep den andres efterföljare, Amenemhet den förste (ca 1991—1962 f. Kr.), flyttade huvudstaden till staden Itj-tawy belägen nära Lisht och fortsatte enligt de gamla principerna och lyckades införskaffa tillräckligt mycket ekonomiska medel för att starta sina egna byggnadsprojekt. Genom att flytta huvudstaden från Thebe till Lisht kan han ha försökt att ena Egypten ännu mer genom att placera regeringen i mitten av landet i stället för att den skulle vara belägen i söder. Amenemhet den förste skapade den första reguljära armén i Egypten som lydde direkt under kungen vilket gjorde att nomarkernas inflytande minskade drastiskt. Tidigare bestod armén av tillfälliga rekryter från de olika distrikten som blev skickade till kungen av de olika nomarkerna. Detta gjorde att nomarkerna hade en hel del inflytande eftersom dessa mäns lojalitet främst var till deras egna regionala samhällen och den regionala överherren. En reguljär armé som lydde direkt under kungen uppmuntrade en form av nationalism och en starkare enighet.

När det gällde att samla in skatt, vilken bestämdes proportionellt sätt utifrån varje enskild regions jordbruksmarks avkastning, måste vi anta ett nätverk av ämbetsmän som arbetade å statens vägnar i hela Egypten. Det finns ingen tvekan att deras arbete involverade diverse metoder ämnade att tvinga fram vad de ville ha. Inskrifter lämnade av några av dessa statliga ämbetsmän, främst i form av sigillinskrifter, gör att vi kan återskapa hur statskassan, som var statens viktigaste avdelning genom hela Egyptens historia, fungerade. Jordbrukens avkastning uppsamlad som statlig inkomst blev behandlad på ett av två sätt. En särskild del gick direkt till statliga verkstäder som var till för att tillverka sekundärprodukter – till exempel talg och läder från boskap; fläsk från grisar; linnetyg från lin; bröd, öl, och korgar från säd. Några av dessa produkter inkluderades sedan i byteshandel och blev utbytta mot förtjänst, vilket skapade ännu mer statlig inkomst; andra varor blev distribuerade som betalning till statligt anställda och därmed finansierade det kungliga hovet och dess projekt. Den kvarvarande delen av jordbrukets avkastning (främst säd) placerades i förvaringsutrymmen i statliga spannmålsmagasin, förmodligen belägna runt omkring Egypten i viktiga regionala centra. En del av det förvarade sädet användes direkt för att finansiera hovets aktiviteter, men en ansenlig del sattes undan för att användas som nödproviant som kunde användas under år med dåliga skördar för att förhindra utbredd svält. (45—46).

Mellersta Rikets nomarker samarbetade fullt ut med att skicka resurser till kungen, och detta berodde främst på att deras självstyre vid det här laget var erkänt av kungen på ett sätt det inte hade varit tidigare. Under Mellersta Riket uppvisade egyptisk konst en mycket större variation än den från Gamla Riket vilket tyder på att större värde sattes på regionala varianter och distinkta stilar snarare än konst enbart reglerad och godkänd av hovet. Även brev från den här tiden visar att nomarkerna behandlades med en respekt av 12:e dynatins kungar till skillnad från hur situationen såg ut under Gamla Riket. I Senusret den tredjes regim (ca 1878—1860 f. Kr.) minskade nomarkernas makt och alla nome i landet omorganiserades. Titeln nomark försvinner helt och hållet från den officiella dokumenteringen under Senusret den tredjes regim, vilket tyder på att detta system hade avskaffats. Provinshärskare hade inte längre den frihet de haft tidigare, men de tjänade fortfarande på sin ställning. Vid det här laget var de dock under mer direkt kontroll från den centrala regimen.

Den 12:e dynastin i Mellersta Riket (ca 2040—1802 f. Kr.) brukar anses som en ’gyllene tidsålder’ gällande statsstyre, konst, och egyptisk kultur då mycket av den mest inflytelserika litteraturen och konsten skapades, ekonomin var stark, och ett starkt centralt styre av landet främjade byteshandel och produktion. Massproduktion av artefakter såsom statyetter (till exempel shabti-figurer) och smycken under Första mellantiden hade lett till att en masskonsumtion uppstått som fortsatte under Mellersta Riket, men med skillnaden att det under den sistnämnda perioden fanns högre kompetens att tillgå som producerade föremål av högre kvalitet. Den 13:e dynastin (ca 1802—1782 f. Kr.) var svagare än den 12:e dynastin. Mellersta Rikets höga levnadsstandard minskade allt eftersom regionala guvernörer åter igen tillknöt sig mer makt, präster samlade på sig större rikedomar, och det centrala styret av landet blev mer och mer ineffektivt. I det nordligaste Egypten i Avaris hade en semitisk folkgrupp slagit sig ned kring ett byteshandelscentrum, och under den 13:e dynastin ökade dessa sin makt till den grad att de kunde införliva självstyre och utvidga sitt inflytande över regionen. Dessa var hyksos (’främmande kung’) vars uppgång innebar slutet på Mellersta Riket och starten för Andra mellantiden i Egypten.

Andra mellantiden och Nya Riket

De senare egyptiska skrivarna karaktäriserade tiden under hyksos som kaotisk och menade att de invaderade och förstörde landet. Faktum var att hyksos beundrade egyptisk kultur och adopterade den som sin egen. Även fast de gjorde räder mot egyptiska städer såsom Memfis där de fraktade statyer och monument tillbaka till Avaris klädde de sig som egyptier, de tillbad egyptiska gudar, och de inkorporerade element från den egyptiska regeringsformen i sin egen.

Den egyptiska regeringen i Itj-tawy nära Lisht kunde inte längre kontrollera regionen och övergav således Nedre Egypten till hyksos och flyttade huvudstaden tillbaka till Thebe. När hyksos blev maktfulla i norr avancerade kushiterna i syd och återtog områden som Egypten hade erövrat under Senusret den tredje. Egypterna i Thebe tolererade situationen fram till ca 1580 f. Kr. då den egyptiska kungen Sekenenre (också känd som Ta’O) kände sig förolämpad och utmanad av kungen av hyksos, Apepi, och attackerade. Detta initiativ fortsatte hans son Kamose (ca 1575 f. Kr.) och dennes bror Ahmose den förste (ca 1570–1555 f. Kr.) med. Den sistnämnda lyckades besegra hyksos och fördriva dem från Egypten.

Ahmose den förstes vinst inledde perioden känd som Nya Riket i Egypten, den mest välkända och väldokumenterade eran i egyptisk historia. Vid den här tidpunkten var den egyptiska regimen omorganiserad så att hierarkin bestod av farao i toppen, följt av visiren, den kungliga skattmästaren, militärgeneralen, översynsmän (övervakare för olika platser av statligt intresse såsom arbetsområden) och skrivare som ansvarade för dokumentation och stod för korrespondensen.

Nya Riket såg också ett institutionaliserande av en polisstyrka som påbörjades under Amenemhet den förste. Hans tidiga polispatruller var medlemmar av de beduinska folkstammar som vaktade gränserna men hade lite att göra med att bibehålla en inhemsk fred. Nya Rikets polisstyrka var medjay-folket, nubiska krigare som hade krigat mot hyksos tillsammans med Ahmose den förste och blev belönade med denna nya position. Polisen organiserades av visiren som lydde under farao. Visiren delegerade auktoriteten vidare till lägre stående ämbetsmän som styrde de olika statliga polispatrullerna. Polisen vaktade tempel och gravkomplex, säkrade landets gränser och översåg invandring, vaktade utanför kungliga gravar och gravfält, och översåg arbetare och slavar i gruvorna och stenbrotten. Under Ramses den andres regim (1279—1213 f. Kr.) var medjay hans personliga livvakter. Mestadels arbetade de dock med att bibehålla freden utefter gränserna och ingrep enligt högre ämbetsmäns order i lokalbefolkningars angelägenheter. Senare kom en del av dessa ställningar att hållas av präster som Bunson förklarar:

Tempelpolispatrullerna bestod vanligtvis av präster som var förpliktigade med att vidhålla tempelkomplexens helighet. Föreskrifter gällande sex, beteende, och inställning under och efter alla rituella ceremonier krävde en särskild vaksamhet och templen behöll sitt eget folk tillgängliga för att säkerställa en harmonisk anda. (207)

Tempelpolisen skulle vara särskilt upptagna under religiösa festivaler då många av dessa (såsom de för Bastet eller Hathor) uppmuntrade folk att dricka enorma mängder alkohol och att släppa sina hämningar.

Nya Riket upplevde också en reformation och expansion av militärmakten. Egyptens erfarenheter med hyksos hade visat att en främmande makt tämligen enkelt kunde härska över deras land, och de var inte alls intresserade av att uppleva detta en andra gång. Ahmose den förste var den som initialt hade idén om bufferzoner kring Egyptens gränser för att hålla landet tryggt, men den planen utvecklades vidare av hans son och efterföljare Amenhotep den förste (1541—1520 f. Kr.).

Den armé Ahmose den förste ledde mot hyksos bestod av egyptiska reguljära trupper, rekryter, och utländska legosoldater såsom medjay. Amenhotep den förste tränade upp en egyptisk professionell armé och ledde dem in i Nubien för att fullborda sin fars fälttåg och återerövra de land som gått förlorade under den 13:e dynastin. Hans efterföljare fortsatte expansionen av Egyptens gränser men ingen lyckades bättre än Thutmose den tredje (1458—1425 f. Kr.), som etablerade det egyptiska imperiet genom att erövra landområden från Syrien till Libyen och ned genom Nubien.

Under Amenhotep den tredjes regim (1386—1353 f. Kr.) var Egypten ett stort imperium med diplomatiska och handelsmässiga avtal med andra stora nationer såsom Hettiterriket, Mitanni, Assyrien, och kungadömet av Babylon. Amenhotep den tredje regerade över ett så stort och stabilt land att han kunde lägga det mesta av sin tid på att bygga monument. Han byggde så många att tidiga egyptologer tillskrev honom en exceptionellt lång regeringstid.

Hans son skulle komma att förgöra alla Nya Rikets framgångar genom sina religiösa reformer som underminerade faraos auktoritet, sänkte ekonomin, och försämrade relationerna med andra nationer. Akhenaton (1353—1336 f. Kr.), kanske i ett försök att neutralisera Amonprästernas politiska makt, förbjöd alla religiösa församlingar i landet förutom de som syftade till hans personliga gudom Atons kult. Han stängde igen templen och flyttade huvudstaden från Thebe till en ny stad som han kallade Akhetaton och lät bygga i Amarna-regionen där han isolerade sig tillsammans med sin fru Nefertiti och sin familj och försummade sina statliga uppdrag.

Genom att hålla sig till gudarnas vilja legitimerades faraos ställning. Templen i Egypten var inte bara platser för tillbedjan utan också fabriker, apotek, verkstäder, rådgivningslokaler, lokaler ämnade för helande, samt centra för utbildning och kultur. Genom att stänga ner dessa stoppade Akhenaton det Nya Rikets framfart samtidigt som han lät bygga nya tempel och helgedomar åt Aton, den enda guden enligt Akhenatons egna monoteistiska tro. Hans efterföljare, Tuthankamon (1336—1327 f. Kr.) upphävde dessa ändringar, flyttade tillbaka huvudstaden till Thebe, och öppnade de gamla templen på nytt, men han levde inte tillräckligt länge för att fullborda processen. Detta gjordes i stället av faraon Horemheb (1320—1295 f. Kr.) som försökte utplåna alla bevis av att Akhenaton existerat. Horemheb lyckades återbringa Egypten i någorlunda god dager med andra nationer, förbättrade ekonomin, och återbyggde templen som hade förstörts, men landet nådde aldrig samma höjder som under Amenhotep den tredje.

Det Nya Rikets nya regim startade i Thebe men blev flyttad norrut av Ramses den andre till den nya staden Pi-Ramses som han lät bygga på den forntida platsen Avaris. Thebe fortsatte vara ett viktigt religiöst centrum främst på grund av det stora Amontemplet i Karnak som varje farao av Nya Riket bidrog till. Motiven bakom Ramses den andres flytt är oklara, men ett resultat av flytten var att Amonprästerne i Thebe fick större frihet då regimens huvudstad låg långt borta i Pi-Ramses. Dessa prästers makt ökade till en punkt då de började utmana farao, och Nya Riket upphörde när översteprästerna i Thebe regerade från den staden medan de sista av Nya Rikets faraoner kämpade förgäves med att bibehålla kontrollen från Pi-Ramses.

Sentiden och Ptolemaiska perioden

Egypten blev återigen delat då den Tredje Mellantiden (1069–525 f. Kr.) inleddes. Regimen i Thebe utropade sin egen överlägsenhet samtidigt som de erkände härskarna av Pi-Ramses som legitima och ingick i politiska äktenskap med dessa. Uppdelningen av styret försvagade Egypten som urartade i inbördeskrig under Sentiden (ca 664–332 f. Kr). Vid den här tidpunkten krigade de aspirerande härskarna över Egypten med varandra genom att använda grekiska legosoldater. Dessa tappade dock med tiden intresset för kriget och startade sina egna samhällen i Nilens floddal.

I 671 och 666 f. Kr. invaderade assyrierna och tog kontroll över landet, och i 525 f. Kr. invaderade perserna. Under persiskt styre blev Egypten en satrap med huvudstaden i Memfis, och såsom assyrierna gjort före dem, var det perser som blev placerade i alla maktpositioner. När Alexander den Store erövrade Persien tog han Egypten 331 f. Kr., krönte sig som farao i Memphis, och placerade sina makedonier i maktpositioner.

Efter Alexanders död grundade hans general, Ptolemaios, den Ptolemaiska dynastin i Egypten som varade från 323—30 f.Kr. Ptoleméerna, liksom hyksos före dem, beundrade den egyptiska kulturen och inkorporerade den i sitt styre. Ptolemaios den förste försökte mixa den grekiska och den egyptiska kulturen och skapa en samstämmig, multinationell nation – och han lyckades – men det varade inte långt efter Ptolemaios den femtes styre (204–181 f. Kr.). Under Ptolemaios den förstes regim var landet åter i uppror och det centrala styret av landet var svagt. Den sista ptolemaiska faraon av Egypten var Kleopatra den åttonde (69–30 f. Kr.), och efter hennes död blev landet annekterat av Rom.

Forntida Egyptens arv

Egyptens teokratiska monarki varade över 3000 år och gav upphov till en av världens stora forntida civilisationer. Många anordningar, artefakter, och sedvanor i modern tid har sitt ursprung i Gamla, Mellersta, och Nya riket, de mer stabila perioderna i Egyptens historia som hade ett stark centralt styre och erbjöd den nödvändiga stabiliteten för att skapa god konst och kultur.

Egypterna uppfann papper och färgat bläck vilket ytterligare utvecklade skrivkonsten, de var de första att använda kosmetika, de uppfann tandborsten, tandkräm, och minttabletter, de bidrog med utveckling av medicinska kunskaper och tillämpningar såsom spjälning av brutna ben och utförandet av operationer, de skapade vattenklockor och kalendrar (som gav upphov till den 365-dagsbaserade kalender i bruk idag), såväl som att de bemästrade ölbryggarkonsten, gjorde framsteg inom jordbruket med exempelvis oxdragna plogar, och utvecklade även sedvänjan att bära peruk.

Kungarna och de senare faraonerna av forntida Egypten inledde sina regimer genom att erbjuda sig själva till at tjäna gudinnan av sanning, Ma’at, som personifierade universell harmoni och balans och förkroppsligade konceptet ma’at som var så viktigt i egyptisk kultur. Genom att upprätthålla harmoni kunde kungen av Egypten förse befolkningen med en kultur som uppmuntrade kreativitet och uppfinningsrikedom. Varje kung inledde sin regim genom att ’presentera Ma’at’ till de andra gudarna i det egyptiska panteon som ett sätt att försäkra dem om att han skulle följa hennes föreskrifter och uppmuntra sin befolkning att göra det samma under hans regim. Egyptens härskare höll för det mesta fast vid denna gudomliga uppgörelse med gudarna och resultatet blev det forntida Egyptens storslagna civilisation.