Separationen mellan kristendomen och judendomen

I mitten av 100-talet påbörjade kristendomen den stegvisa identitetsskapande process, som kom att leda till att den blev en separat, självständig religion, skild från judendomen. Från början var de kristna en av romarrikets många judiska grupper. Andra århundradet genomgick en demografisk förändring, den institutionella hierarkin introducerades och de kristna dogmerna skapades.

Kristendomen under det första århundradet

Jesus från Nasaret var en judisk profet som predikade Guds rikes snara ankomst (att jorden skulle styras av Israels Gud), vilket hade förutspåtts i de judiska profetböckerna. Profeterna hävdade att Gud skulle ingripa och återställa Israel till sin forna storhet i de yttersta dagarna. Han skulle låta en messias (dvs. ”en smord”) uppstå, en avkomling till kung David (ca 1 000 fvt.), som ledare för rörelsen. Efter den sista striden och segern över hedningarna, skulle de döda uppstå och den yttersta domen hållas, varefter Gud skulle återställa den ursprungliga planen (Edens lustgård) för de rättfärdiga på jorden. De onda skulle dömas till förintelse, Gehenna (judarnas helvete).

Efter Jesu död fortsatte lärjungarna predika hans lära i Jerusalem och i städerna i det östra medelhavsområdet. En viktig propå tillkom — tron på Jesus Kristus resulterade i individens uppståndelse till ett saligt liv efter detta. De första missionärerna kom till församlingarna i de judiska synagogor, som bildats under den hellenistiska perioden. med ett judiskt budskap om förlossning, (som akademiker beskriver som ’apokalyptiskt’).

Vi kan inte bekräfta hur många det var fråga om, men synbarligen accepterade vissa judar påståendet att Jesus var messias, även om det flesta inte gjorde det. Det finns många skäl till att de flesta judar inte anslöt sig till denna rörelse.

1. Det rådde olika åsikter om messias, både om hans funktion och hans roll i Guds plan. Uppfattningarna sträckte sig allt ifrån en davidisk krigarkung, visheten förkroppsligad, till en preexisterande änglalik varelse som hade hand om den sista tidens domslut (bl.a. ”människosonen” i Enokslitteraturen).

2. Fariséerna hade visserligen betonat tron på de dödas uppståndelse, men att den skulle ske i de sista dagarna som en del av ett enhetligt scenario. En enda mans uppståndelse från graven indikerade inte att den tiden hade gått i uppfyllelse.

   Ta bort annonser

   Advertisement

3. Ett flertal judar som väntade på en messiansk befriare, tog för givet att detta skulle inkludera förintelsen av den dåvarande förtryckarmakten (Rom). Men detta skedde inte.

4. Ett språkbruk där ’rike’ ingick var politiskt farligt. Även om Rom var tolerant mot olika inhemska kulter, betraktades allting som uppviglade massornas intresse för ett annat rike som förräderi. Under lång tid hade judarna arbetat fram ett sätt att samexistera med det romerska styret, var de än bodde. Ett edikt av Julius Caesar (100–44 fvt.) hade beviljat den judiska gemenskapen tillstånd att iaktta sina förfäders seder och undantagit dem från statskulten. Det stadgades implicit i ediktet att judarna inte fick bedriva proselytism (värva konvertiter). Jesus hade avrättats genom korsfästelse, det romerska straffet för förräderi. Enligt Paulus var detta en ”stötesten” och en skandal för såväl judar som icke-judar.

5. Mycket tidigt, för att förklara Jesu lidande och död, riktade de kristna sina blickar till de stycken i Jesaja som talade om ”Herrens lidande tjänare”. Denne tjänare (på den tiden en symbol för Israels folk) pinades och dödades för det judiska folkets synders skull. Han uppväcktes därefter av Gud för att dela hans tron. De kristna hävdade att Herrens lidande tjänare var en förutsägelse om Jesus. Under sitt missionerande lärde Paulus själv att denne tjänare var en manifestation av Gud själv i den jordiske Jesu skepnad. De kristna började tillbe Jesus (som nu ansågs vara ”Kristus”, (christos på grekiska för ”messias” på hebreiska) som jämbördig med Gud. De flesta judarna förkastade Kristi gudom.

   Ta bort annonser

   Advertisement

Mötet med icke-judar

Under det första århundradet var de kristna inte mer än ytterligare en sekt inom judendomen. En viktig vändpunkt skedde, då något oväntat inträffade. Andra folk (icke-judar, som i Bibeln benämns ’hedningar’) hade ofta deltagit i synagogans verksamhet och festligheter i olika städer. Dessa individer betecknades som ”gudfruktiga” i apostlagärningarna, sådana som visade vördnad för Israels Gud, samtidigt som de utövade sin egen religion. Eftersom den forna synagogan i Israel och i diasporan inte var ett heligt rum, fanns det inget hinder för dem att delta, men synagogorna rekryterade inte aktivt, och försökte inte heller omvända icke-judar. Vissa icke-judar skulle komma att ha en roll i det eskatologiska Israel (när kungadömet återvände), men inte före den tiden. Akademiker spekulerar om att dessa icke-judar första gången hörde om Jesu lära i samband med sina besök i synagogan. Samtidigt började också icke-gudfruktiga människor bli nyfikna.

På grund av detta oväntade intresse berättar både Paulus och Lukas om ett möte i Jerusalem (ca år 49), som sammankallats för att besluta om hur dessa människor kunde inkluderas. Konvertering till judendomen innefattade judiska yttre kännetecken: omskärelse, dietiska föreskrifter och sabbatsfirande. I apostlagärningarnas 15 kapitel, som beskriver apostlamötet i Jerusalem, fattade Jakob, Jesu bror, ett beslut att dessa människor inte behövde konvertera till judendomen. Men de skulle emellertid ”avhålla sig från sådant som har orenats genom avgudadyrkan, och från otukt, köttet av kvävda djur och blod” (Apg. 15:19–21). Dessa var rituella och moraliska renhetsföreskrifter i Moses lag. Köttet på torgen var rester av templens offerdjur. Judar undvek allt som hade med avgudadyrkan att skaffa.

Judisk-kristna relationer i de första församlingarna

Formuleringarna ur de paulinska breven från 50- och 60-talen, evangelierna och apostlagärningarna tyder på att de icke-judiska troende snabbt blev fler än de judiska. Trots apostlarnas påbud, fortsatte spänningarna mellan de judiska kristna (som förespråkade full konvertering) och de hednakristna (som rättade sig efter Jerusalems apostlamöte). Paulus rasade gång efter annan mot de ”falska apostlarna” som besökte hans församlingar och predikade att Paulus hade fel och att hednakristna bör konvertera (Gal. 1:6–8).

Paulus kom till tro, när han fick en uppenbarelse av Jesus från himlen, som befallde honom att vara ”apostel bland hedningarna” (Gal. 2:8). Någon av de kristna hade tidigare kommit fram till att orsaken till att Guds rike dröjde kunde förklaras med begreppet parousia (”andra tillkommelse”) — Jesus, som nu var i himlen, skulle komma tillbaka för att fullborda den sista tidens förutsägelser.

Paulus avrådde hedningarna att konvertera. Det mest sannolika skälet var att dessa hedningar blev delaktiga av Guds ande, när de döptes. Detta visade sig av att de ”talade med tungor”, helade och profeterade (Apg. 19:6). Gud hade så att säga välkomnat dem utan judiska kännetecken. Så snart de hade införlivats, måste de emellertid följa etiken och de moraliska föreskrifterna i Moses lag.

En handfull av Paulus brev (romarbrevet, efesierbrevet, kolosserbrevet) anses ha skrivits, när Paulus var fängslad. ”Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio minus ett slag, tre gånger har jag slitit spö” (2 Kor. 11:24, 25). ”Fyrtio slag” var ett disciplinärt straff i synagogan för olika överträdelser av Moses lag. Paulus tillhandahåller inga detaljer för detta straff och synagogorna uppmanade inte heller sina hedniska följare att ändra sin traditionella livsstil. Men Paulus, däremot, befallde dessa hedningar att avstå från avgudadyrkan (”Håll er alltså borta från avgudadyrkan” (Kor. 10:14). Denna befallning bröt mot de överenskomna fördragen mellan de judiska församlingarna och Rom.

”Spöstraffet” brukades för överträdelser av romersk lag. Åter vet vi inte hur och varför Paulus spöades, men i det romerska fallet, berodde det med största sannolikhet på att Paulus predikade mot avgudadyrkan. Detta var ett skandalöst tilltag. Hävdvunna synsätt inom den romerska religionen härstammade från förfäderna som mottagit dem av gudarna. Paulus åsikter om Guds rikes nära ankomst, hans uppmaning att tillbe Jesus och hans fördömande av avgudadyrkan skapade spänningar både i synagogorna och i romerska fora.

Jerusalems och templets förstörelse

Alltifrån det första evangeliet av Markus (ca 70 vt.) skyller alla fyra evangelier Jesu död antingen på den judiska ledningen (fariséerna och saddukéerna) eller kollektivt på judarna (johannesevangeliet). Under de mellanliggande decennierna mellan Jesu död och det första evangeliet, kom Guds rike inte. Det som kom i dess ställe var Rom.

Judarna gjorde uppror mot romarriket under det Stora judiska krigen åren 66 och 70 vt. Både Jerusalem och tempelområdet raserades. Evangelieförfattarna beskyllde judarna för denna katastrof, eftersom de hade förkastat Jesus som messias. Profeterna hade regelrätt dömt Israel för deras synders skull. Israels förflutna blev likalydande med nuet.

Genom templets förstörelse kunde de traditionella ritualerna inte iakttas. Denna period kännetecknade början av två divergerande system:

1. Den rabbinska judendomen som fokuserade på analys och tolkning av skrifterna.

2. Kristendomen, som framträdde som en distinkt religion skild från judendomen.

Biskopar och kyrkofäder

De kristna skiljde sig från både judendomen och de inhemska religionerna genom att de valde biskopar att leda sina församlingar (vilket framgår ur 1 och 2 Timotheosbrevet samt Titusbrevet). De första församlingarna grundade sin ledning efter den romerska provinsadministrationen med en ’tillsynsman’ (biskop), som hade ansvar för en del av en provins, ett stift.

Till skillnad från prästerna i det forna templet i Jerusalem och i de inhemska religionerna, hade de kristna biskoparna den unika makten att på jorden förlåta synder. Genom en ordinationsritual, trodde man att Guds ande uppfyllde dessa män. Det mest sannolika är att detta härrör sig från skildringen i apostlagärningarnas 8 kapitel, där Petrus lade sina händer på samarierna. De inhemska religionernas präster liksom även tempelprästerna underlättade bara ånger och förlåtelse, men dessa aktörer hade inte självständig auktoritet att förlåta synder. För judarna var det bara Israels Gud som hade den makten.

Vid mitten av andra århundradet dominerades kristendomen av ledare som inte längre hade någon etnisk eller gemensam nämnare med Israel eller judendomen. Ledarna var icke-judiska konvertiter som hade fostrats i olika filosofiska skolor. De produktivaste författarna var Justinus martyren (Rom, 100–165), biskop Irenaeus (Lyon, 130–202) och biskop Tertullianus (Kartago, 155–220), retrospektivt dubbade till ”kyrkofäder” för sina bidrag till kristendomen.

Judendomens bakgrund fortsatte att vara ytterst viktig för den kristna kyrkan på 100-talet. Jesus av Nasarets (och hans efterföljares) Gud var judendomens och de judiska skrifternas Gud. De kristna förordningarna måste fortsättningsvis relatera till det som tidigare meddelats. Kyrkofäderna fortsatte att använda sig av de judiska skrifterna för att förklara kristendomen och brukade den vanliga allegoriska metoden. Allegori är ett litterärt stilmedel, genom vilket en person, symbol, plats eller händelse nyttjas för att skapa en vidare eller ny betydelse. Väl insatta i de judiska skrifterna, tillämpade de exeges, en grundlig analys av ett stycke, för att komma fram till en ny tolkning. De använde sig också av typologi, dvs. identifiering av elementen i berättelsens uppbyggnad. Till exempel blev fastbindandet av Isak en bild som hänvisade till Jesus på korset.

Kristen förföljelse och judefientlig litteratur

Sannolikt började Rom under den romerska kejsaren Domitianus regeringstid (81–96) förfölja de kristna församlingsmedlemmarna på grund av deras ateism, deras vägran att delta i kejsarkulten. Genom att påbjuda kejsarkulten blev Rom varse att det fanns en särskild grupp människor som inte var judar (oomskurna) och som inte längre högaktade förfädernas religion. Samtidigt var det konservativa Rom kulturellt och religiöst partiskt mot nya religioner, speciellt mot de östra.

Kyrkofädernas mål var att övertyga Rom om att de kristna inte var nya — de var lika gamla som judarna — och att de kristna borde åtnjuta samma befrielse från statskulten som dessa, eftersom de kristna var ”verus Israel”, det sanna Israel.

Besvärsskrivelser till Rom att erhålla samma befrielse från statskulten som judarna, kallas kollektivt adversus-judaeos-litteratur, dvs. ”mot motståndarna, judarna”. Skriftställarna åberopade profeternas polemik (judarnas alla synder), evangelierna och Paulus brev. Genom att beröva Paulus den historiska kontexten använde kyrkofäderna Paulus kritik av de judisk-kristna som ett bevis mot alla judar och judendomen som helhet.

Ett exempel på deras nytolkning av Skriften syns tydligt i berättelsen om de tio budorden. När Mose fick buden på berget Sinai, var de bara tio till antalet. När han ertappade israeliterna med att dyrka avgudar, krossade han stentavlorna. Det var, när han gick tillbaks efter två nya tavlor, som 603 nya bud tillkom för att straffa judarna. Kristus hade avlyft dessa bördor från de sant troendes axlar, och därför behövde de kristna endast följa de tio första buden.

Under Hadrianus regeringstid (117–138), gjorde judarna uppror mot Rom under ledning av Bar Kochba (155–137). Bar-Kochba-revolten, liksom den första, slutade i katastrof. Hadrianus döpte om Jerusalem med sitt familjenamn Aelia Capitolina och bannlyste alla judar från att bosätta sig i Jerusalem. Justinus martyren hävdade att han mötte Trypho, en judisk flykting som hade flytt till Rom efter revolten. Vi kan inte historiskt bekräfta att denna person har existerat. Tryphos svar och argument kan emellertid återspegla några av de rabbinska åsikterna på den tiden.

Justinus dialog med Trypho blev en av de viktigaste anti-judiska texterna som definierade kristendomens animositet mot judendomen. Han satte i gång med att lära Trypho den sanna innebörden av de judiska skrifterna med allegorier och exeges. Med rätt allegorisk tolkning av de judiska skrifterna, så handlade alla skriftställen där ”Gud” förekom om den ”preexisterande Kristus”. Det var Kristus som talade till Abraham, och när Mose hörde rösten från den brinnande busken, så var det fråga om Kristus i en tidigare manifestation av Gud på jorden. Med sin metod bevisade han att alla Israels profeter hade förutsagt Kristi ankomst som frälsaren. Gud sände Kristus till världen för att göra om intet judarnas förvanskade sedvänjor, och som bevis härpå pekade han på det faktum att Gud hade låtit Rom besegra judarna två gånger. Utöver deras förvanskning anklagades judarna nu också för deicidbrott (Gudsmord).

Justinus förklarade att de kristna var ”verus Israel” och att de kristna således hade tillskansat sig platsen som Guds utvalda folk framför judarna. Därför ägde judarna inte längre förmågan att tolka sina egna skrifter. Härigenom förenades Gamla testamentet med Nya testamentet (de kristnas heliga texter) som den fullständiga uppenbarelsen av den gudomliga planen. Från denna tidpunkt omfattade de kristna supersessions- eller ersättningsteologin. Gud hade ersatt judarna med de kristna, som nu blev föremålet för hans beskydd och gunst.

Judar som heretiker

Kyrkofäderna myntade också tvillingkoncepteten ortodoxi (rätt tro) och heresi (från grekiskans hairesis vilket betyder ”tankeskola”). I biskop Irenaeus verk Mot heresierna, i fem delar, var judarna de första som fördömdes som heretiker, eftersom ”de följde sina fäder, Djävulen” (4, 6). Profeterna undantogs från denna demonisering av judarna — de var proto-kristna, eftersom de förutsåg Kristus.

Trots alla dessa argument, erkände Rom inte de kristna som sanna judar — hednakristna var inte omskurna. Förföljelsen upphörde först efter att Konstantinus hade antagit kristendomen år 312 och anammat kyrkofädernas åsikter.

I kyrkofädernas skrifter saknas belägg för dåtida relationer mellan judar och kristna på församlingsnivå. Deras polemiska argument hämtades alltid från Skriften. Utanför ledarnas åsikter fortsatte judar och kristna synbarligen med den urgamla seden att blanda de etniska kulturerna med varandra. På kyrkomötet i Elvira i Spanien (312) fördömdes de kristna för att de hade anlitat rabbiner att välsigna sina åkrar. I sin påskpredikan år 386 smädade biskop Johannes Chrysostomos från Antiochia sina kristna bröder och systrar för att de besökte synagogorna på lördagen och sedan kyrkan på söndagen. Dessa skriverier kan ses som ett försök att sätta punkt för en dylik beblandning. Den olyckliga baksidan av denna tid var att kyrkofädernas åsikter fick större spridning, vilket ledde till antisemitism bland de kristna under antiken, medeltiden och framöver.

Kristendomen som ny religion

Kristendomen lånade idéer från både judendomen och inhemska kulter för sina uppfattningar om universum, offer, bön och ritual. På det intellektuella planet utnyttjade de filosofins idéer och språk för att diskutera kristendomens universella beskaffenhet för mänskligheten. Men kristendomen skiljde sig också från de uråldriga systemen — prästerskapets upphöjda makt var unik. Alla forntida kulturer hade haft sin syn på livet efter detta, men de kristna kunde garantera en salig hädanfärd i och med ett medlemskap i deras församling. Genom att på samma gång vara gammal (Israels Gud) och ändå ny (inga avgudar) blev kristendomen ett helt nytt system för förståelsen av individens plats i universum.

Kyrkofädernas bidrag är avgörande för kristendomens dogmer, eller principsamling, som ovedersägligt antas som sanna. Deras idéer blev så småningom införlivade i den Niceanska trosbekännelsen (325), en tongivande trosförklaring för alla kristna. År 381 utfärdade Theodosius I, som regerade 379–395 ett edikt som gjorde kristendomen till den enda legitima religionen i romarriket. Enligt kristen tradition går detta under namnet kristendomens triumf.