Den protestantiska reformationen

Den protestantiska reformationen (1517–1648) hänvisar till de religiösa, kulturella, och samhälleliga förändringar som i 1500-talets Europa gjorde slut på den medeltida kyrkans makt och möjliggjorde personliga tolkningar av det kristna budskapet och ledde till utvecklingen av den moderna nationalstaten. Reformationen anses vara en av de viktigaste händelserna i västerländsk historia.

Det råder en del oenigheter kring dateringen av reformationen. Vissa forskare anser att den skedde mellan 1400–1750 (från Jan Hus kritik mot kyrkan till slutet av det förindustriella samhället), medan andra föreslår åren 1517–1685 (från Martin Luthers kritik mot kyrkan till återkallandet av ediktet i Nantes), och det finns många fler bud på andra dateringar. Dateringen som placerar reformationen mellan 1517–1648 är dock den mest accepterade, vilken tillgiver Martin Luthers kritik som startskottet för reformationen och den westfaliska freden som slutpunkt.

Förr förstods reformationen ofta som ett enskilt event, men modern forskning tolkar det snarare som protestantiska reformationer, en serie av protester emot korruption inom den medeltida kyrkan. Dessa protester skedde för att man ansåg att vissa reformer krävdes, men inledningsvis fanns inga planer på att bryta från kyrkan. Ett perfekt exempel på detta är den bohemiska reformationen (ca 1380–1436), föregångare till den protestantiska reformationen, vilken inledningsvis endast ämnade åtgärda ”obibliska” handlingar utförda av kyrkan.

Under 1400-talet var det en vidspridd korruption inom kyrkan och hängivna troende försökte åtgärda detta. Kyrkans vägran att adressera denna kritik ledde till slut till diverse schismer som lade grunden för protestantiska kristna sekter, vilka senare utvecklades till olika samfund, såsom lutherdom, kalvinismen, och anglikanismen bland andra.

Den protestantiska reformationen ändrade helt och hållet det kulturella, religiösa, samhälleliga, och politiska landskapet i Europa, och refereras ofta till som ursprunget till modern tid då den utspelade sig under renässansen, vilket bidrog till dess slagkraftighet. Även fast det fanns tidigare rörelser som kritiserade kyrkans korruption gjorde den moderna teknologin, i form av boktryckarkonsten, det möjligt att sprida protestantisk litteratur och bibelöversättningar till en bredare massa, vilket gjorde att budskapet fick ett brett stöd som sedermera innebar slutet för kyrkans enväldiga religiösa, kulturella, och politiska auktoritet.

Den medeltida kyrkan

Kyrkan dominerade det medeltida Europa (ca 476–1500) som den enda auktoriteten gällande andliga frågor, och i och med att den blev mer och mer mäktig började den ha inflytande i såväl den politiska som den kulturella sfären. Med tiden blev påven en betydande politisk figur och spenderade generellt sett mer tid på världsliga frågor än religiösa sådana. Kyrkans hierarki — påve, kardinaler, biskopar/ärkebiskopar, präster, och de i monastiska ordnar — började utöva sin auktoritet mer för sin personliga vinning och välbehags skull än folkets andliga välmående.

Bibeln var endast tillgänglig på latin — vilket gemene man inte kunde läsa — och den kristna mässan reciterades också på latin, precis som bönerna (såsom Fader vår och Ave Maria) som lärdes ut till folket. Kyrkan beordrade folk att följa dess vision av Jesus Kristus budskap, något som inte resonerade med många som praktiserade någon form av blandning av kristendom och någon form av hednisk tro. Otillgängligheten av kyrkans skrifter kopplat med det uppenbara uppvisandet av lyx och överflöd av prästerskapet ledde till reformrörelser så tidigt som på 600-talet, och enligt vissa tolkningar, till och med tidigare.

Tidiga kätterier & reformatorer

Dessa rörelser blev fördömda som kätterier av kyrkan och blev rutinmässigt tillintetgjorda, ofta hänsynslöst, då prästerskapet ämnade hålla fast vid sin auktoritet och makt. En av de tidigaste rörelserna var paulicianerna (600–800 talet) som förespråkade en återgång till den tidiga kristendomens enkelhet och Paulus liv (levde ca år 5–67) och nekade kyrkans sakrament. Paulicianerna blev till slut stenade till döds, brända vid pålar, eller försatta i exil.

Trots detta följde ytterligare rörelser, såsom bogomilerna under 1000-talet och katarerna under 1000–1300-talet, och dessa följdes av ytterligare andra. Den engelske prästen, filosofen, och teologen John Wycliffe (1330–1384) utmanade prästerskapets auktoritet, dess lyxiga livsstil, och deras arrogans, då han argumenterade för att alla borde ha tillgång till bibeln och att dess budskap inte borde hållas gisslan av ett priviligierat mindretal som tolkade detta för massan, ofta på sätt som styrkte den redan befintliga hierarkins ställning. Han översatte bibeln från latin till medelengelska (den så kallade Wycliffebibeln) eller, mer troligt, instruerade sina vänner och bekanta att översätta och översåg sedan arbetet.

Wycliffe ansåg att skrifterna var de enda auktoriteterna och att kyrkans hierarki, inklusive påven, var obiblisk. Han spred sina åsikter och idéer genom predikanter och pamfletter genom att använda sig av xylografi (trägravyr) och bidrog oavsiktligt till det blodiga bondeupproret 1381 genom att utmana den etablerade strukturen. Han dog av en stroke 1384 och blev efteråt fördömd som en kättare av kyrkan och hans kvarlevor blev uppgrävda och brända.

Wycliffe inspirerade Jan Hus (ca 1369–1415), filosof, teolog, och rektor för Karlsuniversitetet i Prag, som förvaltade Wycliffes skrivna texter och argumenterade för reform. Han var särskilt kritisk mot avlatshandeln — förordningar sålda av kyrkan för att minska en individs tid i skärselden — precis som Wycliffe hade varit. Hans tidiga uttalanden tolererades, men när han utmanade avlatshandelns validitet och påvens auktoritet blev han arresterad och bränd till döds 1415. Hans följare fortsatte att strida för reform och att separera sig själva från kyrkan. Deras strider fortsatte den bohemiska reformationen och ledde sedan till hussiterkrigen (1419–1434) mellan hussitiska reformatorer och lojalister till kyrkan. De sistnämnda gick segrande ur konflikten.

Martin Luther & avlat

Även fast dessa reformatorer idag anses vara pionjärer finns det inga bevis på att de inledningsvis påverkade den viktigaste reformatorn, Martin Luther (1483–1546), en tysk munk som också motsatte sig avlatshandeln. Oavsett hur man väljer att datera den protestantiska reformationen står Martin Luther i centrum, och hans skrifter, karisma, och intelligens startade oavsiktligt en rörelse han förmodligen aldrig kunnat föreställa sig.

Det största slaget mot kyrkans auktoritet under medeltiden kom inte från någon individ eller rörelse, utan från kyrkans misslyckade hantering av digerdöden 1347—1352. Denna pandemi härjade genom Europa och inga av kyrkans insatser lyckades stoppa spridningen eller minska de redan smittades lidanden. Folk började förlita sig till traditionell medicin och böner till andar och förfäder på samma gång som de bad till Jungfru Maria eller helgonen. Samtidigt fanns det ingen annan andlig auktoritet än den katolska kyrkan. Himlen, skärselden, och helvetet förstods som reella skeenden, och för att undvika helvetet och spendera mindre tid i skärselden var man tvungen att dämpa ens tveksamheter och hänge sig till kyrkans läror.

Bland dessa var tron på avlat, handlingar som kunde köpas för att förkorta ens egen (eller någon familjemedlems) tid i skärselden och förkorta processen för att ens själ skulle komma till himlen. Martin Luther var en prästvigd munk ur Augustinerorden, teologidoktor, och var 1516 professor på Wittenbergs universitet när den dominikanska munken Johann Tetzel ankom till området för avlatsförsäljning för att finansiera återbyggandet av Sankt Peters basilika i Rom. Tetzel var en skicklig säljare som blev känd för orden (om det var hans egna ord eller om de senare blev tillskrivna honom är oklart) ”när guldet klingar i kistan, leds själen till himlen”, vilket betydde att så fort man betalat för avlaten släpptes själen hos den man betalat för från skärselden. Luther motsatte sig utövandet av detta generellt, men han tolererade inte att Tetzel sålde avlat i hans egen region.

Den 31 oktober 1517 publicerade Luther en serie argument kallad De 95 teserna om avlatens innebörd, senare mer känd som de 95 teserna. Enligt traditionen spikade Luther fast dessa på dörren till Wittenbergs kyrka, men modern forskning har ifrågasatt detta. Oavsett om han offentliggjorde dem vid kyrkan eller skickade dem till sin biskop, eller både och, så blev de kopierade av Luthers vänner och supportrar, och tack vare boktryckarkonstens uppkomst ca 1440 spreds de snabbt genom Tyskland under 1518, och ankom till andra länder, däribland England och Frankrike, år 1519.

Luther menade att, om skärselden var förordnad av Gud, hade påven ingen auktoritet att förkorta någons vistelse där och, om påven hade sådan auktoritet, borde han lindra alla själars lidande genom att frigöra dem utan betalning:

Jag menar att påven har ingen domsrätt över skärselden… Om påven har makten att frigöra någon från skärselden, varför i kärlekens namn avskaffar han inte skärselden genom att frigöra alla därifrån? Om han frigjort otaliga själar för usla pengar, varför skulle han inte för den heliga kärlekens skull tömma stället? Att säga att själar är frigjorda från skärselden är fräckt. Att säga att de släpps fria så fort guldet klingar i kistan är att uppmuntra till girighet. Påven borde snarare ge bort allting. Den enda makten påven har över skärselden är genom att bedriva förbön å själarnas vägnar, och denna makt kan utövas av vilken präst eller pastor som helst i hans församling. (citerad i Bainton 68)

Genom att utmana avlatshandeln utmanade Luther påvens auktoritet och därigenom kyrkans hela hierarki. Citerandes Romarbrevet 1:17 (vilket delvis säger ”de rättfärdiga skall leva av tro” hävdade Luther att det inte borde finnas någon mellanhand mellan den troende och Gud, och att enbart den heliga skriften skulle bestämma den kristna vägen, inte kyrkans föreskrifter.

Bannlysning & reformationens startpunkt

År 1520 tröttnade påven Leo X på att skicka sändebud för att resonera med Luther och i stället med att bannlysa honom om han inte återkallade sina yttranden. Luther brände ediktet (känt som en påvlig bulla) I Wittenberg och bannlystes år 1521, vilket betydde att, enligt kyrkans doktrin, han inte längre var under Guds nåd och borde bli undviken av andra troende. Han kallades till en sammankomst hos de sekulära myndigheterna i staden Worms (ett möte känt som fördraget i Worms) där han blev tillsagt att ta tillbaka sina yttranden men han vägrade.

Luther hade blivit lovad säkerhet av Frederik III (den vise, 1463—1525), en adelsman och kurfurste (en som hade rösträtt vid valet av ny kejsare i Tysk-romerska riket) av Sachsen som gillade Luthers åsikter. Efter fördraget i Worms blev Luther utlyst som laglös och kunde lagligen dödas, men Frederik III tog honom i en fejkad kidnappning och gömde honom i slottet i Wartburg där han kom att skriva mycket av hans mest kända texter, inklusive översättningen av bibeln till tyska.

Än en gång tack vare boktryckarkonsten kunde Luthers tyska bibel göras tillgänglig för en billig peng till folket och blev en bästsäljare. Hans trots mot de religiösa auktoriteterna inspirerade andra att göra samma sak, och även om han aldrig menat för det och inte stödde detta, sattes det tyska bondekriget (1524—1525) i gång, vilket misslyckades delvis när han fördömde våldet och hotade aristokratin, inklusive sin patron Frederik den vise. Hans agerande hade dock tänt en gnista som spred från Tyskland till andra länder.

Zwingli, Calvin, och Henry VIII

Luthers radikala tankar blev mer lättsmälta för den europeiska intellektuella eliten, kodifierad, och simplifierad av hans vän och medhjälpare Philipp Melanchthon (1497—1560) som också står bakom historien om Luthers dramatiska fastspikande av de 95 teserna på kyrkan i Wittenbergs port. Melanchthon var en tidig försvarare av Luther, som hade tagit honom till Wittenberg som professor i grekiska, och de två arbetade tillsammans, med några perioder av konflikt, för att etablera lutherdom som ett trossystem som skulle influera utvecklingen av andra sådana också.

Vissa reformatorer under denna tid kom till sina slutsatser självständigt, utan Luthers revolution, och bland dessa var prästen och filosofen Huldrych Zwingli (1484—1531) i Schweiz, som redan predikade om kyrkans reform 1519. Zwingli var direkt influerad av den nederländska filosofen, prästen, och teologen Desiderius Erasmus (1466—1536) som ämnade reformera kyrkan inifrån.

Zwingli och Luther hade mycket gemensamt i sina åsikter, inklusive bådas motsättning till avlatshandeln, dyrkandet av helgon, fastedagar, och kyrkliga ikoner, men de kunde inte komma överens gällande nattvarden, då Zwingli ansåg att för stort fokus på att återskapa den sista måltiden gränsade mot avgudadyrkan medan Luther såg det som en essentiell del av den kristna tron.

Teologen Jean Calvin (1509—1564), däremot, influerades direkt av Luther. Född Jehan Cauvin i Frankrike, Calvin var advokat vars vän, Nicholas Cop, förespråkade reform och tvingades lämna sin position vid Collége Royal i Paris och flydde till Basel, Schweiz, då han hotades av katolska trogna. Calvins samröre med Cop tvingade även honom i exil till Basel där han publicerade sin välkända Institutio Christianae religionis år 1536 som etablerade hans teologi och tankar kring reformrörelsen.

Institutio Christianae religionis betonade individens relation med Gud och vidhöll att det inte behövdes någon mellanhand och att den katolska kyrkan var obiblisk. I Calvins ögon hade Gud själv gett varje individ medlen att kunna samtala med gudomligheten och enkelhet var grunden i det kristna budskapet. Calvins konservativa åsikter och insisterande på den heliga skriftens överhöghet, såväl som hans förföljelse av de han ansåg vara kättare eller libertiner, höjde hans status från rebellisk reformator till en försvarare av tron, vilket vid den här tiden innebar kristendom definierat utanför den katolska kyrkans snäva ramar.

Dessa reformatorer agerade som svar på andlig oro och kyrkans maktmissbruk, men det fanns andra som såg det rent praktiska värdet av reformrörelsen. Kung Henry VIII av England (regerade 1485—1509) är den mest kända av dessa. Han förstod att genom att minimera kyrkans makt kunde han själv fylla det hål som uppstod i maktbalansen, och därmed åtnjuta både det inflytande och den rikedom som detta innebar. Henry VIII är ofta hänvisad till som den kung som bad påven bevilja en skilsmässa, blev nekad, och som svar grundade Engelska kyrkan. Hans äktenskapliga problem var dock bara en aspekt i Engelska kyrkans grundande, då kyrkan besatt stora landområden utan skatteplikt, och genom att separera dem från dessa fick kungen ett ordentligt uppsving i inkomst samtidigt som han minimerade påvens och prästernas politiska maktposition avsevärt.

Slutsats

Många andra prinsar och adelsmän stöttade reformationen av samma anledningar. Kyrkan som politisk entitet hade influerat frågor rörande landrättigheter, tronföljden, till och med krig, i århundraden, och genom att alliera sig med den protestantiska reformrörelsen kunde dessa adelsmän få mer makt och självständighet än tidigare. Separationen från kyrkan var dock inte en fredlig eller smärtfri process utan många dödades medan kloster, kyrkor, och religiös konst förstördes. I Skottland uppmanade reformatorn John Knox (1514—1572) folket att förstöra kloster och kyrkor så grundligt att många blev till ruiner.

Konflikterna slutade, åtminstone officiellt, vid religionsfreden i Augsburg 1555, vilken fastställde att monarker kunde välja antingen katolicismen eller lutherdom för sin region, och detta blev då den officiella tron för folket som levde där. Motreformationen (1545—1563), vilket var kyrkans svar på den protestantiska reformationen, förlängde dock konflikten då den ämnade att återföra områden som konverterat tillbaka till katolicismen, även om den också åtgärdade kyrkans maktmissbruk (däribland genom att avskaffa avlatshandeln) och utförde andra signifikanta reformer.

Anspänningen mellan protestanter och katoliker resulterade slutligen i trettioåriga kriget (1618—1648), där uppskattningsvis 8 miljoner människor dog och stora områden i Tysk-romerska riket ödelades. Detta krig avslutades med den westfaliska freden, som helt enkelt erkände samma grundprinciper som den augsburgska freden 1555 och utökade religionsfriheten så att man tilläts utöva sin egen tro privat om den skilde sig från den officiella religionen i landet. Denna fred är generellt ansedd som slutet på reformationen.

Läs- och skrivkunnigheten ökade markant då protestanter uppmuntrades att läsa bibeln själva, och utbildning prioriterades mer. Propaganda användes som ett sätt att avancera agendan för personer eller grupper. Boktryckarkonsten och massproducerade böcker blev mer centrala i samhället. Demokratiska ideal blev mer accepterade och nationalstater formades till länder, då nationalism blev ett mer centralt koncept för människor.

Upptäcktsresornas epok (Age of Exploration) påverkades också av reformationen, då europeiska katolska länder strävade efter att kolonisera den så kallade ”Nya världen” för sin tro, och senare gjorde protestantiska grupperingar samma sak. Reformationens konsekvenser var faktiskt så talrika att de är närmast omöjliga att räkna upp, och i starten hade ingen av de centrala aktörerna i reformationen någon idé av hur omfattande dess effekter skulle komma att bli.

Kyrkans initiala respons till Luthers argument var att om alla tolkade bibeln som de tyckte passade bäst. och det inte fanns någon central auktoritet, så kunde alla anse att deras egen tolkning var den rätta i Guds ögon. Det var tvunget att finnas en singulär styrande kraft för troende gällande Guds vilja, annars skulle varje grupp hävda att just deras tolkning är Guds sanning. Detta är precis vad som hände och ledde till etablerandet av så många olika protestantiska samfund. Faktum är att vissa forskare idag menar att reformationen är en process som fortfarande pågår, då det fortsätter att finnas sekter som hävdar att just deras sanning är Guds sanning.