Lyssna på denna artikel 
Naram-Sin (regerade 2261–2224 f.v.t.) var den sista mäktiga kungen i det akkadiska riket och sonson till Sargon den Store (regerade 2334–2279) som grundade det akkadiska imperiet. Han betraktas som den viktigaste akkadiska kungen efter Sargon (enligt vissa t.o.m. som den allra viktigaste) och, tillsammans med sin farfar, blev en närmast mytisk figur i mesopotamiska legender och berättelser.
Berättelser om Naram-Sins och Sargon den Stores bedrifter berättades fortfarande i Mesopotamien tusentals år efter deras död. Naram-Sin figurerade i många berättelser, legender och sånger, men intressant nog blev han mest känd i legenden genom en historia som skildrar honom som den kung som orsakade det akkadiska imperiets förfall genom sina ogudaktiga handlingar, en berättelse som kallas för Akkads förbannelse och skrevs under Ur III-perioden (ca 2047–1750 f.v.t.).
Det finns dock ingen historisk sanning i denna legend, och idag klassas den av forskare som tillhörande genren mesopotamisk naru-litteratur—världens första historiska fiktion—som presenterade en berömd person i en fiktiv berättelse. Naram-Sin valdes som huvudkaraktär på grund av sin berömmelse, såsom i verk som Kutha-legenden och Den stora revolten. Inte heller dessa är återgivna på ett historiskt korrekt sätt.
De flesta av de legender och berättelser som handlar om Naram-Sin framställer honom som en självsäker härskare, stolt och arrogant. Han var den första mesopotamiska härskaren att gudaförklara sig själv under sin regeringstid och att underteckna officiella dokument med en guds sigill—guden av Akkad—själv. Hans regeringstid markerade höjdpunkten för Sargondynastin, och efter hans död började imperiet falla sönder.
Regeringstid och militära kampanjer
Efter Sargons död antog hans son Rimush tronen och regerade mellan 2279–2271 f.v.t. Städerna i imperiet gjorde uppror efter Sargons död, och Rimush tillbringade de tidiga åren av sin regeringstid med att återställa ordningen. Han bedrev militära kampanjer mot Elam, som han besegrade, och hävdade i en inskription att han förde stor rikedom tillbaka till Akkad. Han regerade endast i nio år innan han dog och efterträddes av sin bror Manishtushu (regerade 2271–2261 f.v.t.).
Också Manishtushu var tvungen att kuva uppror efter att ha tillträtt på tronen. Han dog efter en regeringstid på 15 år och efterträddes av sin son Naram-Sin (även känd som Naram-Suen). Liksom sin far och farbror innan honom var Naram-Sin tvungen att slå tillbaka revolter som uppstått runt om i riket innan han kunde sitta säkert vid makten (förmodligen inspirationen till legenden om Den stora revolten), men när han väl inlett sin regeringstid ordentligt blomstrade riket.
Under de 36 år som han styrde lyckades han utvidga rikets gränser, bibehålla ordningen inom riket, förbättra handeln, och personligen bedriva militära kampanjer bortom Persiska viken och möjligen ända bort till Egypten. Naram-Sins segerstele (nu förvarad på Louvren) firar den akkadiska monarkens seger över Satuni, kungen av Lullubi (en stam hemmahörande i Zagrosbergen), och visar Naram-Sin som klättrar upp på ett berg, trampandes på sina fienders kroppar, avbildad som en gud.
Liksom sin farfar utropade han sig själv som "Kungen av de fyra världshörnen" men började, i ett betydligt djärvare drag, skriva sitt namn med ett tecken som indikerade att han ansågs vara en gud på samma nivå som någon annan i det mesopotamiska panteonet. Sumerologen Samuel Noah Kramer beskriver Naram-Sins regeringstid:
Naram-Sin lyfte Akkad till nya höjder av makt och ära... Hans militära framgångar var många och imponerande: han besegrade en mäktig koalition av upproriska kungar från Sumer och de omgivande områdena; han erövrade regionen västerut så långt som till Medelhavet och Taurus- och Amanusbergen; han utvidgade sitt herravälde till Armenien och reste sin segerstele nära dagens Diyarbakir; han slogs mot Lullubi i de norra Zagrosbergen och firade sin seger med en magnifik stele; han förvandlade Elam till en delvis semitiserad vasallstat och lät bygga mängder av byggnader i Susa; han förde hem krigsbyte från Magan efter att ha besegrat dess kung Manium, som vissa forskare har identifierat med den berömde Menes från Egypten. Inte konstigt att han kände sig tillräckligt mäktig för att lägga till epitetet "kungen av de fyra världshörnen" i sin titulatur och att han var så förmäten att han gudaförklarade sig själv som "Akkads gud". (62)
Akkads förbannelse
Trots hans sensationella regeringstid, som anses vara höjdpunkten av det akkadiska imperiet, skulle senare generationer associera honom med Akkads förbannelse, en litterär text som dateras till Ur III-dynastin men möjligen skrevs ännu tidigare. Akkads förbannelse, som en del av den mesopotamiska litteraturgenren "naru-litteratur", följer mönstret för andra naru-kompositioner genom att påverka en publik med ett viktigt religiöst eller kulturellt budskap och, i detta fall, den korrekta relationen mellan en kung och gudarna.
Den berättar historien om förstörelsen av staden Akkad på gudarnas vilja på grund av en kungs ogudaktiga handling; den kungen är Naram-Sin. Den tar också upp problemet med tillsynes meningslöst lidande i sin skildring av Naram-Sins försök att med våld tvinga fram en anledning till hans elände från gudarna.
Enligt texten drog den store sumeriske guden Enlil tillbaka sitt godtycke från staden Akkad och förbjöd därmed de andra gudarna att komma in i staden och välsigna den med sin närvaro. Naram-Sin vet inte vad han kunde ha gjort för att ådra sig detta missnöje och börjar därför be, fråga efter tecken och varsel och går in i en sjuårig depression medan han väntar på ett svar från guden.
Till slut, trött på att vänta och rasande över att han inte fått något svar, drar han upp sin armé och marscherar mot Enlils tempel Ekur i staden Nippur, som han förstör. Han "ställer sina spadar mot dess rötter, sina yxor mot grunden tills templet, som en död soldat, faller ner" (Leick, Invention of the City, 106). Detta angrepp väcker naturligtvis vrede inte bara hos Enlil utan även hos de andra gudarna, som skickar Gutium, "ett folk som inte känner några hämningar, med mänskliga instinkter men hundars intelligens och med apors drag" (Leick, 106) för att invadera Akkad och ödelägga det.
Det råder allmän hungersnöd efter guternas invasion, de döda förblir ruttnande på gatorna och i husen och staden är i ruiner och så, enligt berättelsen, slutar staden Akkad och det akkadiska imperiet, som ett offer för en kungs arrogans inför gudarna.
Det finns emellertid inga säkra historiska belägg om att Naram-Sin någonsin anföll Ekur i Nippur eller förstörde Enlils tempel, och det antas att Akkads förbannelse var ett senare verk skrivet för att uttrycka "en ideologisk oro för den korrekta relationen mellan gudarna och den absoluta monarken" (Leick, 107), vars författare valde Akkad och Naram-Sin som ämnen på grund av deras, vid det laget, legendariska status.
Naru-litteratur var en mycket populär genre i Mesopotamien, och ofta verkar det som att versionen av det förflutna som presenterades i dessa berättelser kom att accepteras som faktisk historia. Enligt historiska källor och arkeologiska bevis ärade Naram-Sin gudarna, lät sätta upp sin egen avbild bredvid deras i templen och var av allt att döma trogen gudarna.
Död och rikets fall
Naram-Sin dog, antagligen av naturliga orsaker, och efterträddes av sin son Shar-Kali-Sharri, som regerade från 2223–2198 f.v.t. Shar-Kali-Sharris regeringstid började som hans föregångares i den meningen att han också måste lägga ner enorma ansträngningar för att kuva uppror efter sin fars död, men till skillnad från sina föregångare verkade han sakna förmågan att upprätthålla ordning och kunde inte förhindra ytterligare attacker mot imperiet.
Leick skriver: "Trots sina ansträngningar och framgångsrika militära kampanjer lyckades han inte skydda sitt rike från sönderfall, och efter hans död är det i det närmaste tomt på skriftliga källor under en tid av ökad anarki och förvirring" (A-Z of Mesopotamia, 159). Det är intressant att "hans viktigaste byggprojekt var återuppbyggnaden av Enlils tempel i Nippur", och kanske var det denna händelse, tillsammans med guternas invasion och en omfattande hungersnöd, som gav upphov till senare legender som utvecklades till Akkads förbannelse.
Shar-Kali-Sarri förde nästan ständigt krig mot elamiterna, amoriterna och de invaderande guterna, men det är guternas invasion i samband med klimatförändringar som orsakade svält som oftast anses vara orsakerna till det akkadiska imperiets kollaps och den efterföljande perioden där de skriftliga källorna minskar drastiskt i antal. Händelserna under Shar-Kali-Sharris regeringstid skulle senare smälta samman med de andra akkadiska kungarna för att bilda underlag för sagor och berättelser som berättades i tusentals år.
Så sent som på 700-talet f.v.t. läste och berättade assyrierna fortfarande historierna om Sargon den Store och Naram-Sin. Dessa verk upptäcktes i ruinerna av Ashurbanipals bibliotek (som regerade 668–627 f.v.t.) i Nineve under mitten av 1800-talet, tillsammans med över 30 000 andra texter. Detta gav legenderna en ny publik över 3000 år efter att de hade skrivits. När de invaderande mediska, babyloniska, och persiska arméerna ödelade de stora assyriska städerna begravde de dessa berättelser under rasmassorna från de brinnande byggnaderna och på så sätt bevarades de. Tusentals år senare läser människor fortfarande om de akkadiska hjältarna och den store kungen Naram-Sin.
