Kilskrift

Kilskrift är ett skriftsystem som först utvecklades av sumererna i Mesopotamien någon gång mellan 3500—3000 f. Kr. Det anses vara en av sumerernas viktigaste innovationer och den allra viktigaste som härstammar den sumeriska staden Uruk, i vilken kilskriften möjligen uppstod omkring ca 3200 f. Kr.

Namnet kommer från latinets cuneus som betyder ”kil” vilket beror på skrivtecknens kilformade utseende. För att skriva kilskrift användes ett noggrant bearbetat redskap, en så kallad stylus, som pressades in i mjuk lera och formade dessa kilformade skrivtecken. Till en början bestod skrivsystemet främst av piktogram men kom senare att involvera logogram och fonogram. Alla de stora mesopotamiska civilisationerna använde kilskrift fram till det att den alfabetiska skriften ersatte kilskriften någon gång efter år 100 e. Kr. Dessa civilisationer inkluderar:

• Sumerer
• Akkader
• Babylonier
• Elamiter
• Hatti
• Hettiter
• Assyrier
• Hurriter

Då de forntida kilskriftstavlorna från Mesopotamien upptäcktes och tyddes under den senare delen av 1800-talet e. Kr. skulle de bokstavligen ändra vår historiska förståelse. Före upptäckten av kilskriften ansågs bibeln vara den äldsta och mest auktoritära boken i världen. Den förträfflige forskaren och översättaren George Smith (levde 1840—1876 e. Kr.) ändrade på vår kunskap om historien med sin översättning av Gilgamesheposet år 1872 e. Kr. Denna översättning möjliggjorde att andra kilskriftstavlor också kunde bli analyserade, vilket ändrade helt och hållet på den traditionella uppfattningen av bibelns version av historien och gav plats åt en mer akademisk, objektiv historisk analys.

Tidig Kilskrift

De tidigaste kilskriftstavlorna, protokilskrift, var piktografiska då det de adresserade var konkret och synligt (en kung, en strid, en flod) men utvecklades i komplexitet när de ämnen som behandlades blev mer abstrakta (gudarnas vilja, sökandet efter odödlighet). Omkring 3000 e. Kr. blev tecknen simplifierade och kunde representera koncept (ära) snarare än enbart ord (en ärofylld man). Skriftspråket fick en ytterligare dimension med rebusprincipen, som tog det fonetiska ljudet från ett specifikt tecken för att kunna uttrycka grammatiska förhållanden och syntax för att kunna utgöra mening. Forskaren Ira Spar förtydligar detta:

Detta nya sätt att tyda tecknen på kallas rebusprincipen. Vi hittar bara några enstaka exempel på att den är i användning under de allra tidigaste faserna av kilskrift mellan 3200 och 3000 f. Kr. Ett konsekvent användande av den här typen av fonetisk skrift uppkommer tydligt först efter 2600 e. Kr. Det innebär starten på ett äkta skriftsystem karaktäriserat av komplexa kombinationer av ord-tecken och fonogram – tecken för vokaler och stavelser – som tillät skrivaren att uttrycka idéer. Vid mitten av det tredje årtusendet f. Kr. var kilskrift, främst skrivet på lertavlor, använt i en rad olika typer av ekonomiska, religiösa, politiska, litterära, och vetenskapliga dokument. (1)

Kilskriftens utveckling

Nu behövde man inte längre brottas med meningen av ett piktogram, utan med tecken som representerade koncept var det enklare att förstå vad en skrivare faktiskt menade i sin text. Antalet tecken som användes i skrift reducerades också från över 1000 till 600 för att simplifiera skriftsystemet. Det bästa exemplet av detta ges av historikern Paul Kriwaczek som noterar att, i protokilskriften:

Allt som existerade så här långt var tekniker för att notera saker, artiklar, och objekt, inte ett skriftsystem. Ett dokument rörande ”Två Får Tempel Gud Inanna” säger oss ingenting om huruvida fåren blir levererade till eller mottagna av templet, huruvida de är kadaver, levande, eller något som helst annat om dem. (63)

Kilskrift utvecklades till den punkt då det blev tydligare, för att använda Kriwaczeks exempel, huruvida fåren anlände till eller lämnade templet, i vilket syfte, och huruvida de var levande eller döda. Omkring tiden då prästinnan tillika författaren Enheduanna levde (12285—2250 f. Kr.), som skrev sina berömda hymner till Inanna i den sumeriska staden Ur, så var kilskriften tillräckligt sofistikerad för att förmedla emotionella tillstånd såsom kärlek och dyrkan, svek och rädsla, längtan och hopp, såväl som de bakomliggande anledningar för skrivarens upplevelse av sådana tillstånd.

Kilskriftslitteratur

De storslagna litterära verken från Mesopotamien, såsom Atrahasis, Inannas nedstigning, Myten om Etana, Enuma Elish, och det kända Gilgamesheposet var alla skrivna i kilskrift och var helt okända fram till mitten på 1800-talet e. Kr., då män som George Smith, pastor Edward Hincks (levde 1792—1866 e. Kr.), Jules Oppert (1825—1905 e. Kr.), och Henry Creswicke Rawlinson (1810—1895 e. Kr.) dechiffrerade språket och översatte till engelska.

Rawlinsons översättningar av mesopotamiska texter blev först presenterade till The Royal Asiatic Society of London år 1837 e. Kr. och igen 1839 e. Kr. År 1846 e. Kr. arbetade han med arkeologen Austin Henry Layard under dennes utgrävning av Nineve och var ansvarig för de tidigaste översättningarna av kilskriftstexter från Ashurbanipals bibliotek som upptäcktes här. Edward Hincks fokuserade på persisk kilskrift och han lyckades bland annat etablera dess mönster och identifiera vokalsystemet. Jules Oppert identifierade kilskriftens ursprung och fastställde en grammatik för assyrisk kilskrift. George Smith var ansvarig för tydandet av Gilgamesheposet och i 1872 e. Kr. den kända mesopotamiska versionen av syndafloden som fram till dess antogs ha sitt ursprung i den bibliska berättelsen i Första Moseboken.

Många bibliska texter antogs vara ursprungliga fram till dess att kilskriften var dechiffrerad. Syndafallet och syndafloden förstods som historiska förlopp dikterade av Gud till en eller flera författare av Första Moseboken, men dessa händelser blev nu identifierade som mesopotamiska myter som hebreiska skrivare hade byggt vidare på. Den bibliska berättelsen om Edens lustträdgård kunde nu förstås utifrån en myt som härstammar från Enuma Elish och andra mesopotamiska verk. Man kunde nu inse att Jobs bok var långt ifrån en historisk skildring av en individs orättfärdiga lidande utan kunde bli sammankopplade med litterära verk tillhörande den mesopotamiska traditionen efter att man upptäckt den litterära texten Ludlul Bel Nemeqi som har en liknande handling.

Konceptet om en döende och återuppstående gud som går ned i underjorden och sedan återkommer, presenterat som ett nytt koncept i evangelierna i Nya Testamentet, kunde nu förstås utifrån ett gammalt paradigm som först uttrycks i mesopotamisk litteratur i verket Inannas nedstigning. Själva modellen för många av de narrativ som återfinns i bibeln, evangelierna inkluderade, sågs nu i förhållande till den mesopotamiska Naru-litteraturen som tog en historisk figur och överdrev och adderade till dennes bedrifter för att sända viktiga moraliska och kulturella budskap.

Innan detta, som nämnt tidigare, var bibeln ansedd att vara den äldsta boken i världen, Höga visan sågs som den äldsta kärlekslyriken, men allt detta ändrades med upptäckten och dechiffreringen av kilskriften. Det äldsta kärleksverket anses nu vara Shu-Sins kärlekssång som kan dateras till ca 2000 f. Kr., långt innan Höga visan tros vara skriven. Dessa framsteg i vår historiska förståelse gjordes alla av de 1800-talsarkeologer och akademiker som skickades i väg till Mesopotamien för att styrka de bibliska berättelserna genom materiella belägg.

Tillsammans med andra assyriologer (bland andra T.G. Pinches och Edwin Norris) ledde Rawlinson utvecklingen för mesopotamiska språkstudier, och hans Cuneiform Inscriptions of Ancient Babylon and Assyria, tillsammans med hans andra verk, blev en standardreferens för ämnet efter de blev publicerade på 1860-talet och är än idag respekterade akademiska verk.

George Smith, ofta sedd som en högst förträfflig akademiker, dog i fält under en expedition till Nineve år 1876 vid en ålder av 36. Smith, en självlärd kilskriftsöversättare, gjorde sina första bidrag till dechiffreringen av kilskriften när han var i 20-årsåldern, och hans tidiga död anses vara ett stort tapp för utvecklingen av kilskriftsstudierna under 1800-talet.

Mesopotamisk litteratur påverkade i stort sett alla nedskrivna verk som kom efter. Mesopotamiska influenser kan hittas i egyptiska, grekiska, och romerska verk, och de är fortfarande relevanta för oss i modern tid främst genom de bibliska narrativen som i sin tur är i högsta grad påverkade av den mesopotamiska litteraturen. När George Smith tydde kilskriften ändrade han till en stor del hur vi skulle komma att förstå vår historia.

Den accepterade versionen av världens skapelse, arvsynd, och många andra föreskrifter som lett människor genom livet blev nu utmanade genom den mesopotamiska — till stor del sumeriska — litteraturen. Sedan upptäckten och dechiffreringen av kilskriften har inte civilisationens historia varit densamma.

Denna översättning bygger på den gamla versionen av definitionen. Om du vill översätta den nya versionen, tveka inte att kontakta oss.