Edward Low

Edward “Ned” Low var en engelsk pirat aktiv i Karibien och östra Atlanten från 1721 till 1724 under sjöröveriets gyllene tidsålder (1690—1730). Low kan ha varit den grymmaste och mest sadistiska piratkaptenen någonsin. Det sägs att han ofta torterade och stympade fångar, skar av deras läppar och öron, slet ut deras bultande hjärtan, och tvingade andra fångar att äta dessa bitar.

Kapten Low var framgångsrik i en brutal fyraårsperiod då han tog över skepp från Hondurasbukten till Nantucket och Azorerna. Lows död kom till slut på grund av hans egen besättning, då de gjorde myteri och strandsatte honom på en ö. Edward Low dog troligen år 1724, men exakt var och hur är oklart.

Myteri & partnerskap med Lowther

Vi känner till väldigt lite av Lows tidiga liv förutom att han var engelsk, född i Westminster, London. Han var känd för att fuska i spel som barn, och hans bror var ökänd som den första barntjuven att använda taktiken att bli buren i en korg genom en folkmassa och därifrån stjäla dyra peruker från förbipasserande aristokrater. Edward gav sig ut på havet i tidig ålder och hamnade i Boston där han gifte sig, fick ett barn, och arbetade för en tid på ett företag som producerade riggar. Hans fru dog i förtid, vilket gjorde Low förtvivlad och ledde möjligen till hans kriminella liv. Det sades att Low aldrig lät en gift man gå med i hans besättning därför att han visste alltför väl hur kärlekens band verkade, och han var rädd för att en sådan man var mer trolig att desertera.

Edward Lows karriär som pirat inleddes i december 1721 när han var en del av en besättning på en brittisk handelsslup i Honduras. Low och 12 andra besättningsmedlemmar hamnade i bråk med kaptenen, sköt honom (eller åtminstone mot honom), och tog över skeppet (inklusive dess timmerlast). Myteristerna seglade sedan i väg för att söka ett liv inom sjöröveriet. Low blev vald till kapten hos piraterna, men deras skepp var av ringa kvalitet så de uppgraderade till ett större fartyg efter att lyckosamt attackerat och övertagit ett sådant. Efter detta seglade piraterna vidare till Caymanöarna. Där slog Low ihop sina styrkor med en grupp som lydde under den engelske piraten George Lowther (död 1723). Low och Lowther gav sig ut för att anfalla fler skepp tidigt i sommaren 1722. De lyckades infånga flera skepp, men i Bahía de Amatique i Belize stötte de på en del motgångar där en bosättning slog tillbaka och lyckades bränna ett av piraternas skepp.

Senare år 1722 gick Low och Lowther åtskilda vägar, och Low ställde in siktet mot de enkla bytena utanför Nordamerikas kust. Low tycks ha begränsat sig till små och dåligt beväpnade handelsfartyg utanför New Jersey och Newfoundland. Han uppgraderade än en gång sitt skepp, då han den här gången tog kommandot över en infångad skonert på 80 ton som han seglade till Karibien. Low var inte rädd att korsa Atlanten och seglade således till Azorerna i augusti, där hans goda tur fortsatte, och han lyckades infånga en flotta på åtta handelsfartyg som gav upp så fort han hissade piratflaggan. Han tog över Rose, en pink (ett litet och flatbottnat lastfartyg med en smal akter), och utropade sina order från skonerten till sin underordnade, en Charles Harris. Fler byten togs omkring Azorerna och Kap Verde.

En barbarisk piratvän

Lows piratflagga, hissad för att påminna offren att allt motstånd bara skulle leda till en mer brutal attack, var ett rött mänskligt skelett på en svart bakgrund. Det visade sig dock att även de besättningar som gav upp utan strid blev behandlade avskyvärt av kapten Low. Det finns åtskilliga berättelser om hur Lows fångar blir torterade för att avslöja var han kan finna deras värdesaker, eller helt enkelt för hans eget sadistiska nöjes skull, där han njöt av att se dem förödmjukas och stympas. Sådana makabra detaljer rörande Lows karriär som pirat kan hittas i, bland andra samtida källor, det hyllade referensverket över pirater A General History of the Robberies and Murders of the Most Notorious Pyrates, författad på 1720-talet. Boken tillskrivs kapten Charles Johnson på titelsidan, men det är möjligen en pseudonym för Daniel Defoe (forskare debatterar fortfarande kring detta, det är möjligt att Charles Johnson var en riktig, men i övrigt okänd, piratexpert).

Ett helt kapitel vigs åt Low i General History, och en passage beskriver infångandet av galären Wright i Azorerna 1722. Besättningen på Wright hade gjort det okloka valet att försvara sig mot piraternas attack, och Low var helt oförsonlig:

Piraterna skar och lemlästade dem på barbariskt vis, särskilt några portugisiska passagerare, två av vilka var pastorer som blev upphissade i masten, innan de var döda, och detta repeterades flera gånger för skojs skull.

(Defoe, 324)

Andra tortyrmetoder som Low och hans manskap njöt av var bland annat att placera brinnande macheter mellan fingrarna på fångarna, göra icke-dödliga knivsår, och att dela ut ordentliga pryglingar. I en annan plundring, denna gång av ett franskt fartyg, lät Low alla ombord gå fria förutom en, skeppets kock:

Som, sa de, då han var en flottig karl, skulle fräsa bra i elden; så den stackars mannen blev bunden till stormasten, och han brann i skeppet, åskådat av Low och hans hejdukar.

(Defoe, 323)

Kapten Low var ibland, dock väldigt sällan, tillmötesgående mot sina fångar. En kapten George Roberts, fångad i Kap Verde i september 1721, blev behandlad väl även om han inte var imponerad över besättningens övergripande uppförande, som berättat i hans beskrivelse, återberättad av Johnson/Defoe:

På det här sättet fördrev de tiden, glatt drickandes och rumlandes, både före och efter middagen, som de intog på oerhört oordnat vis, mer som hundar än människor, slitandes provianten från varandra; även fast det var motbjudande för mig, verkade deras främsta tidsfördriv krigiska.

(citerad i Cordingly, 92)

Tillbaka till Amerika

Med sin pink och sin skonert seglade Low tillbaka över Atlanten, denna gång till Sydamerika. Rose var vid det här laget i stort behov av reparation och man blev tvungen att ta till en metod som kallas kölhalning där skrovet vänds upp och ned och det skrapas rent från rester alla rester av marint liv och ny tätning sätts in mellan plankorna. Tyvärr för Low så blev skeppet förstört i den här proceduren. Harris blev degraderad från kaptensrollen över skonerten, och piraterna seglade vidare till Grenada där ett annat skepp fångades in och togs över av Low. Kommandot över skonerten blev nu tilldelat kvartermästaren Francis Spriggs.

Low och Spriggs orsakade förödelse i Karibien från december 1722 till januari 1723, en period då de erövrade en handfull skepp. Ett byte var ett portugisiskt handelsfartyg vars kapten fick utstå Lows vrede i en episod beskriven av guvernör Hart i en officiell rapport till London daterad till 25:e mars 1724 och var baserad på ögonvittnen:

[Low] tog ett portugisiskt skepp på väg hem från Brasilien, vars kapten hade hängt elva tusen moidore i en säck utanför kabinfönstret, och så fort han blev tagen av Low skar han av repet och lät de droppa ned i havet; för detta skar Low av läpparna på kaptenen och stekte dem framför hans ansikte, och efteråt mördade han hela besättningen som bestod av 32 personer.

(citerad i Cordingly, 130)

Low var tillbaka vid Honduraskusten i våren 1723. Där stötte han på ett spanskt skepp som hade tillfångatagit ett gäng engelsmän som hade kapat träd. Piraterna hissade den spanska flaggan och kom tillräckligt nära för att avfyra en bredsida och borda sitt offer. Över 60 spanjorer dödades innan Low seglade tillbaka till Karibien och upp längs Nordamerikas östkust, plundrandes ett dussin fler skepp efter vägen.

Lows förvärrade galenskap

Hög på sin framgång blev kapten Low ännu mer ambitiös och den 10:e juni attackerade hans två skepp Fortune (10 kanoner) och Ranger (8 kanoner) ett brittiskt örlogsfartyg i vattnen öster om Long Island. HMS Greyhound (18—20 kanoner), kommenderat av kapten Solgard, hade utan problem övermannat Lows skepp en-mot-en, men med båda skeppen skjutandes på samma gång kunde man jaga i kapp örlogsfartyget och få det i skottlinjen. Det skulle dock visa sig att Greyhound medvetet lockade med sig piraterna medan skeppet gjordes klart för strid. Örlogsfartygets kunniga besättning kunde mer än hantera de två attackerande skeppen i en åtta timmar lång strid. Low blev tvingad till att fly. Harris, tillbaka i kaptensrollen för skonerten, var inte lika lyckosam och blev infångad, dömd, och hängd för sjöröveri i Newport, Rhode Island, i juli 1723. Kapten Solgard blev under tiden i New York tilldelad stadens nyckel som ett tack för hans arbete mot sjöröveriet.

Low tycks ha varit mental rubbad. Seglandes norrut mot kallare vatten utanför Nantucket, Low attackerade en valfångarslup och, i vanlig ordning, njöt av att tortera kaptenen, som blev pryglad, fick sina öron avskurna, och blev sedan skjuten till döds. Några andra valfångare blev fångade utanför Rhode Island. En kapten blev behandlad på liknande sätt men till och med ännu mer brutalt, då han även blev tvingad att äta sina avskurna öron innan han blev skjuten. En annan kapten fick sitt bultande hjärta skuret ur kroppen, och en annan fånge blev tvingad att äta det. Dessa förfärliga handlingar rapporterades det om i en tidning i Boston.

Kapten Low verkar ha gillat att anfalla fiskeflottor då han fortsatte sin fart vidare norrut och anföll och erövrade 23 franska fiskefartyg utanför Cape Breton. Han tog sedan ett nytt 22-kanonsskepp för eget bruk. I augusti ökades hans flotta till tre när han tog kommandot över ett 34-kanonsskepp. I september var han tillbaka i Azorerna igen och fortsatte plundra handelsfartyg på sedvanligt brutalt vis. Lows flotta seglade längs Västafrikas kust, men hans terrorvälde på haven började närma sig sitt slut.

Myteri & maronering

Det var inte de desperata myndigheterna som drog i trådarna bakom Edward Lows undergång, utan hans egen besättning. Den sadistiska kaptenen hade oklokt nog börjat attackera sina egna män. Det var tillräckligt mycket ont blod för Francis Spriggs att ta ett av skeppen, The Batcherlo’s Delight, och segla i väg (det sista man vet om honom är att han blev maronerad bland miskitoindianerna i Honduras år 1724). Tillbaka i Karibien tidigt år 1724 måste Low ha ytterligare förargat sin besättning, då de maronerade sin ostabila kapten på en öde ö. Exakt vad som hände Low är ett mysterium, men enligt en fransk utsago blev han gripen av fransmännen och hängd i Martinique.